Elfte december

Mina syskon ska jag skriva om i dag i temaserien Trettio dagar.

Det här blir nog det lättaste ämnet för mig att skriva om faktiskt. Jag är ensambarn och har alltså inga syskon. Men jag kanske ska passa på att skriva om hur det är att vara ensambarn. Man får faktiskt ganska många frågor hela tiden om det här med syskon. Många fråga om man inte saknar syskon. Ja, men hur ska jag kunna veta det???? Jag har ju aldrig haft syskon så jag vet ju inte hur det är att ha syskon överhuvudtaget så hur ska jag då veta om jag sakar syskon??!!

Många tycker synd om mig som ensambarn just för att jag inte har syskon. Hur kan det vara synd om mig som aldrig har upplevt syskon? Jag har aldrig behövt tävla om uppmärksamhet från mamma och pappa med irriterande syskon. Jag har aldrig behövt vara avundsjuk på några syskon vid födelsedagar, jular eller andra tillfällen om de fått något som jag verkligen velat ha. Jag behöver inte "oroa" mig för att något syskon ska få mer än mig vid något tillfälle alls. Jag har alltid haft mina föräldrars odelade uppmärksamhet, så hur kan det vara synd om mig?

Ganska ofta får man höra att ensambarn är mer bortskämda än barn som har syskon och det är ganska självklart kan då jag tycka. Eftersom föräldrarna inte har fler barn så får ju ensambarnet mer uppmärksamhet, mer saker och mer av det mesta. För min egen del brukar mina kompisar, som har syskon, säga att jag inte beter mig som ett typiskt ensambarn, vad nu det betyder. Jag är mycket duktig på att dela med mig och är rättvis. Men jag antar att jag har några av de egenskaper som tillskrivs ensambarn, jag kan inte själv säga om jag har det eller inte. Jag har dock vuxit upp i nära relation med mina kusiner. Jag träffade dem i stort sett varje helg så jag varit ensambarn i själva kärnfamiljen men i den stora familjen har jag haft fem av mina kusiner nära inpå mig. Och i den skaran av kusiner var jag näst yngst. Mina kusiner har kanske varit det närmaste syskonrelation jag kommer och jag kan idag känna att det är synd att vi inte har bättre kontakt än vi har. Jag saknar dem mycket och kan känna lite avund att de fortfarande har varandra medan jag står utanför.

Jag var nio år när jag talade om för min mamma och pappa att jag inte ville ha syskon. Min mamma undrade förstås varför jag inte ville ha syskon och jag svarade att jag var för gammal då. Och på ett sätt kan jag tycka att jag hade rätt för åldersskillnaden hade blivit för stor då, men samtidigt ser jag ju på min vän C och hennes syster att deras syskonförhållande har blivit bättre nu än de tidigare varit. de har en åldersskillnad på tretton år och något syskonförhållande i den bemärkelse som man får om man har närmare i ålder har de aldrig haft så min kompis är på ett sätt ensambarn med syskon. Det är inte förrän nu när lillsyrran till kompisen C är över tjugo som de har börjat vara syskon och det hade säkert varit detsamma för mig om jag fått syskon senare än när jag var nio. Hade jag fått syskon tidigare i livet vid fyra års ålder eller ännu tidigare har jag ju inte kommit ihåg hur det varit att vara ensambarn eller endabarn som är en mer vanligt förekommande benämning på oss ensambarn.

Enda gången jag kan tänka att det skulle vara bra att ha syskon är när jag tänker på att mina föräldrar blir äldre och den dag då de är borta har jag ingen att prata med dem om. Men bara för att man har syskon betyder ju inte det att man har en god relation med sina syskon. Det har jag också sett hos flertalet av mina vänner som har syskon. Så att det är synd om mig som är ensambarn det kan alla sluta tycka! :-)