Trettio dagar fortsätter och idag är temat Mina rädslor.
Jag berättade ju igår om en av mina rädslor; min flygskräck. Men jag har fler!
Jag är rädd för spindlar av någon anledning men jag vet inte varför. Jag tycker att de är äckliga med alla ben de har och så springer de ju fort som attan. Värst är ändå hoppspindlarna som kommer hoppandes och alltid riktar de i sig på mig.
Jag är livrädd för getingar nu för tiden. Den rädslan har kommit på senare år när jag insett att jag är allergisk för dessa små varelsers gift. Förr var jag bara rädd att bli stungen på grund av att det skulle göra ont, nu är jag rädd att det är det sista som händer mig i livet.
Sen har jag ju sådana här rädslor som involverar familjen, att något ska hända dem men det är inget jag går runt och funderar på jämt men kommer det en ambulans så kan min hjärna börja fantisera om både det ena och det andra.
Den näst värsta rädslan jag har är ändå mörkerrädslan. Jag har alltid så länge jag kan minnas varit mörkrädd. Jag har alltid sovit med nattlampa ända tills jag fick min första egna hund. En schäfertik som hette Honey. Då vågade jag för fösta gången alla nätter sova utan lampan på. Då hade jag skydd dygnet runt. Hon gjorde så jag vågade prova sova i helt mörker. Den här mörkrädslan har dock blivit mindre när jag är hemma i mitt hushålle men utomhus vågar jag inte gå där det är mörkt. Jag tror att det beror på att mitt mörkerseende är så enormt dåligt. Jag ser inte min hand framför mig när det är mörkt. Jag har till och med dåligt mörkerseende när det finns ljus runtomkring - alltså inte direkt där jag går. Jag tror alltid att det finns någon som står och tittar på mig och bara tanken att höra steg bakom mig och inte se någon om jag vänder mig får det att rysa i hela kroppen. Usch och fy som jag tycker illa om mörker - om jag är ensam. Tillsammans med andra fungerar det att gå i mörker men jag är ändå alltid illa till mods trots sällskapet. 
