Familjefunderingar

Familj. Smaka på ordet.... FAMILJ. Vad betyder ordet familj för dig? Vad är en familj?

I min värld är familj mamma, pappa och barn. Och farmor, farfar, morfar och mormor. Och fastrar, mostrar, farbröder och morbröder. Och kusiner. Eller det kanske var min uppfattning om familj, i alla fall den där stora tryggheten som man har av att ha många släktingar runt omkring sig. Tryggheten i att tillhöra en flock som inte är självvald. En flock där alla känner alla och man trivs tillsammans. En hög med människor som finns där när livet är svårt eller i glada stunder när det är familjen man vill fira högtider tillsammans med eller andra fantastiska händelser.

Familj. Mamma, pappa, barn. Det är ju grundtryggheten förstås. I min värld. Eller det kanske var. För vad händer egentligen med familjen när mamman och pappan bestämmer sig för att totalkrascha det som man uppfattar som familj? När mamman och pappan bestämmer att barnets bild av familjen för alltid ska förändras och bli en värld där tryggheten inte längre existerar? Vad händer med barnets känsloliv? Vad händer med barnets tillit till vuxna, till andra människor när hela världen kraschar?

För barmet försvann all trygghet av den gemenskap som barnet fann i den stora familjen. I en handvändning var barnet inte längre en del av den stora familjen. Barnets fastrar och farbröder och kusiner försvann. De kusiner som barnet älskade som sina egna syskon, som fanns där i barnets liv varje helg, varje högtid och i varje sorgestund. På en dag försvann all trygghet som barnet dittills hade känt. Tilliten till de vuxna i barnets närvaro förändrades. Barnet var inte längre viktig i den stora familjen. Barnet var inte ens viktig i sin egen pappas liv. Det kom av att pappan men inte mamman ville lämna familjen. Inte ens kämpa för de år de hade lagt bakom sig. Inte kämpa för den framtid som skulle kunnat varit. Inte kämpa för den dag som är nu. Utan helt plötsligt, utan förvarning för barnet, skulle familjebilden för alltid ändras.

Hur påverkade det barnet? Barnet lärde sig att inte längre vara nummer ett för pappan. Barnet lärde sig att vuxna inte var att lita på. Att den familj som barnet alltid haft, den trygghet som fanns där tidigare inte längre existerade. Vid familjemiddagar var barnet bjudet, men inte direkt av den person där middagen skulle hållas utan genom pappan - som själv bestämde att barnet kanske inte ville följa med för att barnet blivit tonåring. För att fråga tonåringen själv var för svårt.

Barnets familjebild blev med tiden svårt tilltygad. En frånvarande men ändå närvarande pappa. En mamma som fann en man som inte var bra på något sätt. Och den stora familjen var borta. VEM i hela världen kan man då lita på? Jo, sig själv. Och farmodern, farfadern, mormodern och morfadern. De gamla fanns alltid där. På deras sätt. De kanske inte alltid förstod hur illa det var. Men ändå var det inte på det värsta sättet. Men barnet växte upp fort. Tog ansvar som man som tonåring inte ska behöva ta. Barnet fick bli tonåring och sedan vuxen - snabbt. Och tilliten till de vuxna försvann, sakta men säkert. Och tilliten till andra människor försvann lika sakta men lika säkert. Så barnets tillit blev mycket svårt skadat. Och tryggheten försvann. Så var fanns tryggheten för barnet? Jo, i de helger och lov då barnet fick åka till sina mor och farföräldrar.

Barnet påverkades mer än någon förstod. Ingen trygghet. Ingen tillit till andra förutom sig själv. Barnet lärde sig att ta hand om sig själv, att aldrig visa känslor, stänga dem inne djupt inombords. Att skärma av sig från mänsklig kontakt, att aldrig behöva vara någon nära, att aldrig låta någon älska barnet igen, att aldrig bli för involverad i någon annan och att aldrig älska någon annan. Allt för att skydda sig själv, för att aldrig mer bli så sårad som familjen lyckats såra barnet. Att inte tillåta någon komma nära, se eller förstå hur sorgen bodde i barnet. Hur sorgen åt upp barnet inifrån och ut och påverkade alla aspekter av barnets liv.

Tjugo år senare har barnet börjat förstå den djupa inneboende sorgen. Barnet har börjat förstå varför någon aldrig får komma för nära inpå. Varför barnet inte delar med sig av sina känslor till den som barnet mest av allt skulle vilja säga fina, vackra kärleksord till men trots det håller på armlängds avstånd. Barnet förstår varför tilliten inte finns till andra människor och varför familjen inte längre får ta plats i barnets liv. Barnet håller på att växa upp och se hur mycket livet påverkats av en dag då förändringen kom, på grund av pappans beslut att lämna mamman och barnet för att han skulle leva sitt liv...

Silence of the phone

Jag finner det mycket konstigt. I situationer där jag verkligen, verkligen behöver mänsklig kontakt men framför allt ett pip från mina vänner att de bryr sig - då är det dödstyst. Inte ett ljud från nån.
Är man verkligen så här ensam i stunder då man mest av allt skulle behöva någon att prata med, någon som bryr sig om eller bara vill visa att de finns där för en.
Några ord på en statusuppdatering på Facebook är allt jag fått. Och visst uppskattar jag det som mina facebookvänner skrivit där, det är inte det. Men just nu undrar jag var mina "verkliga" vänner befinner sig.
Uppenbarligen har jag endast en. Fina I. Jag har pratat med I två gånger sedan vi fick beskedet. Jag är så tacksam för den tid hon tagit sig med mig nu.
Jag känner mig verkligen extremt ensam just nu. Och jag undrar om jag har några riktigt bra vänner eller har jag bara I? Och att ha I är inte så bara men jag inbillade mig att jag hade fler - men har jag så fel???

Jag vet inte längre.....