I taket lyser stjärnorna

I fredagskväll visades filmen I taket lyser stjärnorna. Jag hade aldrig sett den filmen förr och jag zappade runt lite på de olika kanalerna som jag har här hemma och fastnade i den här filmen. Jag önskar att jag hade sett den från början. Jag har hur som helst bestämt mig för att se filmen från början någon gång igen.
Filmen berörde mig djupt då jag har gått igenom samma sak som huvudpersonen i filmen bara det att min mamma är en Överlevare. Tack och lov.
Vad filmen däremot lyckades få mig att inse är att jag inte sörjt det faktum att min mamma var sjuk i cancer och hade kunnat gå samma väg som huvudpersonens mamma. Jag har inte heller sörjt färdigt min mormor som dog i cancer två år innan min mamma insjuknade.
Jag tror att många inte kan förstå den rädsla som trots allt finns där varje gång mamma säger att hon har ont i magen, att hon är förkyld, att hon har ont någonstans över huvudtaget. Varje gång hon varit hemma från jobbet för att hon är förkyld kommmer den där rädslan att hon sjuknat om i cancern.
Jag vet att säkert någon kommer tycka jag är knasig för att jag behöver sörja min mammas sjukdom. Men med cancern kommer så många känslor. Så många rädslor. Så mycket som jag tryckt undan för att kunna vara stark för min mammas skull. Tyvärr så blir man ganska bortglömd som anhörig när någon blivit sjuk i cancer. Jag har sett det när min mormor blev sjuk och jag har upplevt det när min mamma blev sjuk. Så jag tror man behöver ha varit med om något liknande för att förstå den sorg och rädsla som kommer med en sådan här sjukdom.
Självklart kan man föreställa sig hur det kan kännas men inte förstå om man inte varit där. Var tredje månad efter behandlingen är det återbesök med undersökningar och varje dag den där tredje månaden stannar livet på stand by. Man vill helst bara snabbspola förbi dagen och få reda på hur allt ser ut. Är sjukdomen borta? Har den kommit tillbaka? Eller vad är det som händer?
Som tur är så är min mamma frisk och är en överlevare vilket jag är så tacksam över att inga ord någonsin kan beskriva det.

Vad jag vill säga med det här inlägget är att jag insåg när jag tittade på filmen att jag behöver lära mig att sörja. Att inte trycka undan känslor av sorg utan låta dem hållas så att jag kan gå vidare till nästa steg och vara klar med sorgen. Jag har så länge jag kan minnas varit en mästare på att trycka undan mina känslor och jag har aldrig pratat om dem. Det här kanske är helt fel forum egentligen för att vara personlig och öppen men min förhoppning är att någon annan kanske kan känna igen sig och bli hjälpt på något sätt. Jag har lärt mig hur viktigt det är att ta sig tid att känna sorg och faktiskt tillåta sig själv att vara i känslan när den kommer över en. Jag har idag känt mig mycket sorgsen trots att jag haft det bästa sällskapet man kan ha. Men jag har tillåtit mig att vara sorgsen och det har varit så jätteskönt. Jag ska bli bättre på att ta hand om mina egna känslor. Det är i och för sig en hel process i sig själv men jag kan bli bättre och vara mycket mer tillåtande mot mig själv. Alla andra får känna så då har ju även jag rätt till mina egna känslor, eller hur?