Gott Nytt År!

Jag önskar Er alla ett underbart Nytt År och hoppas att 2012 ger Oss alla välgång, lycka och hälsa!
Gott Nytt År!

God Jul

Önskar alla Er en fin, vit, fridfull jul tillsammans med Era nära och kära!

For You, J

Sonja Aldén - Du Får Inte

Du får inte

Du får inte knacka på min dörr

Om du inte är beredd att komma in

Du får inte göra om mitt namn

Och börja kalla mig för din

Och du får inte vandra på min väg

Utan att visa mig ditt mål

Och inte stjäla av min godhet

För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar

Som jag omsorgsfullt har byggt

Om du inte skyddar mina drömmar

Så att jag kan somna tryggt

Och du får inte ha mig som en dröm

När jag vill va din verklighet

Och du får inte säga att du hoppas

Om du inte tror du vet

Men du får ta den tid du behöver

För att förstå vad är det du vill

Du får be en bön att tiden

Du behöver räcker till

Och du får samla dina tankar

Så att två själar kan få ro

Och så att allting som vi lovade Oss själva, kan få gro

Du får inte andas på min panna

Och inte få mig falla mer

Om du inte sen kan stå för

All den oreda du ger

Och du får inte röra vid mitt hjärta

Som om allt var uppenbart

Men jag önskar inget hellre

Än att du gör allt emot mig snart

Du får ta den tid du behöver

Du får be en bön att tiden Du behöver räcker till

Och du får samla dina tankar

Så att två själar kan få ro

Och så att allting som vi lovade Oss själva kan få gro

Du får ta den tid du behöver

För att förstå vad det är du vill

Du får be en bön att tiden Du behöver räcker till

Och du får inte röra vid mitt hjärta

Som om allt var uppenbart

Men jag önskar inget hellre

Än att du gör allt emot mig snart

Be en bön att tiden du behöver räcker till..... tick, tack, tick, tack......

Låttext från Sonja Aldéns Du får inte.

Det är en väldigt talande text tycker jag. Jag återger den för att påminna mig om att tiden börjar ta slut.

James Morrison - I Won't Let You Go

Har lite lätt panik just nu...

Just nu känner jag hur paniken sprider sig i hela kroppen. Jag vet inte var jag ska ta vägen...
Jag känner hur hela kroppen blir stelare och stelare, hjärtat slår snabbare och magen knyts ihop. Jag har ett lätt ångestpåslag nu. Varför? Jag vill ha ett nytt jobb. Jag får panik när jag tänker på att jag ska söka massa nya jobb och få avlsag efter avslag. Men så är det ju för de flesta när man söker nytt jobb. Och tillslut kommer jobbet med stora bokstäver. Hoppas jag.

Jag trivs inte med mitt jobb men jag vet att jag kan få en utökad tjänst där. Frågan är bara om jag vill. Lönen är värdelös i jämförelse med alla andra jobb jag någonsin haft tidigare och det är inte kul någonstans speciellt eftersom jag inte trivs på jobbet - så mitt jobb är inget kall. Utan ett nödvändigt ont. Jag tycker inte om mitt jobb alls. Och jag vill verkligen ha ett nytt jobb.

Ett jobb där man jobbar från morgonen till eftermiddagen. Inga kvällar eller nätter. Och där lönen talar om att man gör ett bra jobb och att man är värd vart enda öre. Och där semester känns som semester. Jag önskar mig sannerligen ett nytt jobb.

Läser...

Just nu läser jag tre böcker. Nä, fyra förresten. Jag har inte läst klart George W Bushs bok Decision Points än. Den får ta lite tid. Men jag läser tre andra böcker.

På jobbet läser jag Katerina Janouchs bok Anhörig. En mycket bra bok om att leva tillsammans med en alkoholist och drogmissbrukare. Jag tycker den här boken beskriver på ett väldigt levande och målande sätt hur det kan vara att leva med en missbrukare. Jag har aldrig själv levt tillsammans med en missbrukare men jag har sett det på nära håll hur livet kan se ut i ett hem med missbruk av olika slag. Den här boken är stark och svår att lägga ifrån sig när man börjat läsa. Den här boken rekommenderar jag alla som jobbar med människor på något sätt eller bara till alla människor, för i varje vänskapskrets brukar det finnas någon människa med missbruk. Det behöver ju inte vara missbruk av kemisk karaktär, det finns ju många andra missbruk. En väldigt bra bok.

Min kvällsbok är The Secret, Hemligheten. Det är en bok som fokuserar på att du kan uppnå vad du vill bara du vill det tillräckligt mycket. Jag tycker mycket om den här boken. Den får mig att tänka på alla saker i mitt liv som är bra. Och det är mycket. Den får mig också att fundera på vad det är JAG vill. Jag har länge varit "utanförstyrd" men jobbar hårt på att hitta tillbaka till mig själv och den här boken hjälper mig med det. Den får mig att fundera på både det ena och det andra och jag finner styrka i boken. Jag kan tänka mig att det är ungefär som när människor med gudstro läser sina heliga skrifter och finner styrka där bara det att den här boken inte handlar om en gud eller det kanske den gör?! Men jag tänker inte på Hemligheten på så sätt, jag läser Hemligheten för att titta in i mig själv - ungefär som en självhjälpsbok. Den är i alla fall värd att läsa men den ska läsas med ett öppet sinne.

När jag får läslust då är det Peter Englunds bok Ofredsår som gäller. En bok om krig. Kanske inte så upplyftande, men när man som jag är intresserad av historia så är det trots allt intressant att läsa om krig som påverkat vårt land. Peter Englund skriver väldigt bra tycker jag. Han är ju extremt duktig på det han gör så jag tycker att man ska ge krigsböcker en chans när de är så välskrivna som Englund får till det.

I taket lyser stjärnorna

I fredagskväll visades filmen I taket lyser stjärnorna. Jag hade aldrig sett den filmen förr och jag zappade runt lite på de olika kanalerna som jag har här hemma och fastnade i den här filmen. Jag önskar att jag hade sett den från början. Jag har hur som helst bestämt mig för att se filmen från början någon gång igen.
Filmen berörde mig djupt då jag har gått igenom samma sak som huvudpersonen i filmen bara det att min mamma är en Överlevare. Tack och lov.
Vad filmen däremot lyckades få mig att inse är att jag inte sörjt det faktum att min mamma var sjuk i cancer och hade kunnat gå samma väg som huvudpersonens mamma. Jag har inte heller sörjt färdigt min mormor som dog i cancer två år innan min mamma insjuknade.
Jag tror att många inte kan förstå den rädsla som trots allt finns där varje gång mamma säger att hon har ont i magen, att hon är förkyld, att hon har ont någonstans över huvudtaget. Varje gång hon varit hemma från jobbet för att hon är förkyld kommmer den där rädslan att hon sjuknat om i cancern.
Jag vet att säkert någon kommer tycka jag är knasig för att jag behöver sörja min mammas sjukdom. Men med cancern kommer så många känslor. Så många rädslor. Så mycket som jag tryckt undan för att kunna vara stark för min mammas skull. Tyvärr så blir man ganska bortglömd som anhörig när någon blivit sjuk i cancer. Jag har sett det när min mormor blev sjuk och jag har upplevt det när min mamma blev sjuk. Så jag tror man behöver ha varit med om något liknande för att förstå den sorg och rädsla som kommer med en sådan här sjukdom.
Självklart kan man föreställa sig hur det kan kännas men inte förstå om man inte varit där. Var tredje månad efter behandlingen är det återbesök med undersökningar och varje dag den där tredje månaden stannar livet på stand by. Man vill helst bara snabbspola förbi dagen och få reda på hur allt ser ut. Är sjukdomen borta? Har den kommit tillbaka? Eller vad är det som händer?
Som tur är så är min mamma frisk och är en överlevare vilket jag är så tacksam över att inga ord någonsin kan beskriva det.

Vad jag vill säga med det här inlägget är att jag insåg när jag tittade på filmen att jag behöver lära mig att sörja. Att inte trycka undan känslor av sorg utan låta dem hållas så att jag kan gå vidare till nästa steg och vara klar med sorgen. Jag har så länge jag kan minnas varit en mästare på att trycka undan mina känslor och jag har aldrig pratat om dem. Det här kanske är helt fel forum egentligen för att vara personlig och öppen men min förhoppning är att någon annan kanske kan känna igen sig och bli hjälpt på något sätt. Jag har lärt mig hur viktigt det är att ta sig tid att känna sorg och faktiskt tillåta sig själv att vara i känslan när den kommer över en. Jag har idag känt mig mycket sorgsen trots att jag haft det bästa sällskapet man kan ha. Men jag har tillåtit mig att vara sorgsen och det har varit så jätteskönt. Jag ska bli bättre på att ta hand om mina egna känslor. Det är i och för sig en hel process i sig själv men jag kan bli bättre och vara mycket mer tillåtande mot mig själv. Alla andra får känna så då har ju även jag rätt till mina egna känslor, eller hur?

Det blir aldrig som man tänkt sig....

Ni vet den där filmen Det blir aldrig som man tänkt sig. Idag eller det kan ha varit igår som jag insåg att inget jag ville göra när jag var tjugo har inträffat. Och så tänkte jag att det blir nog aldrig som man tänkt sig.
Jag undrar om det bara är för mig som livet inte blivit vad jag hade tänkt mig? Det tror jag ju förstås inte men ibland känns det som om alla andra runt omkring har precis det liv de alltid drömt om.

Vad var då mina drömmar när jag var yngre?
Jag drömde om att resa jorden runt. Jag har alltid velat åka till länder dit inte så många andra velat åka. Jag vill se Jordanien, Iran, Tanzania, Kenya, Vietnam, Argentina, USA(speciellt Alaska), Grönland, Chile, Japan och många, många andra länder. Visst har jag rest men det är så många länder kvar att se...
Jag drömde om att bli mamma innan jag var 25. Det är jag i och för sig glad att jag inte blev men jag vill bli mamma någon gång och tiden börjar ticka så det kanske är dags att titta sig om efter någon att skaffa barn med.
Jag drömde om att jobba som veterinär eller något annat jobb där jag fick arbeta med djur. Vi kan säga att jag jobbar inte med djur. Jag drömde också om att bli fotograf och då främst naturfotograf. Eller att få göra tv på samma sätt som Sir David Attenborough. Tänk vad underbart att få åka världen runt och göra naturprogram. Så underbart det varit!
Jag har också närt författardrömmar. Och jag har skrivit mycket. När jag var yngre älskade jag att skriva och har skrivit berättelser som är runt 400 sidor långa. Sen om de är bra det är en annan fråga men jag har i alla fall skrivit.
Jag drömde om att vara gift, bo i hus på landet och ha en massa hundar. Jag har världens finaste och snällaste hund så där har i alla fall något gått rätt men jag bor ensam i lägenhet i en av Sveriges största städer. Inte alls vad jag drömt om.
Jag drömde om att ha ett jobb som var välbetalt med det jobb jag har nu är skrämmade lågavlönat. Trots att jag gör ett mycket viktigt jobb så får vi inte lön för det vi gör. Mycket av det gör att jag inte känner inspiriation att göra mer på mitt arbete än precis bara det mitt uppdrag gäller.

Nu funderar jag på vad jag ska göra för att något ska bli som jag tänkt mig. Igår skickade jag in en jobbansökan där jobbet är inriktat på djur så det är väl ett steg i rätt riktning. Om jag får det jobbet så är det också ett steg till att kanske söka en utbildning senare som jag skulle vilja gå.

Jag vill så mycket men tyvärr så gör mitt jobb att jag inte har ekonomi att göra mer. Jag ska dock försöka med allt för att få ett nytt jobb så jag kan göra saker som lyfter mitt liv. Ni vet ju att allt kostar pengar och om jobbet man har bara ger en pengar till att överleva mellan löner då finns det inte mycket att göra som gör livet glatt. Tänk om alla kunde förstå hur det är att inte kunna göra en sådan enkel sak som att gå ut och fika med sina vänner för att pengarna inte räcker. Jag tror att ni som aldrig varit där inte kan förstå hur trist livet blir då. Att alltid jaga gratis underhållning är inte roligt. Jag vill också kunna åka på kryssning till Finland, eller gå på bio, gå ut och äta god mat, bowla, gå en kurs på kvällstid, köpa de kläder och skor jag vill ha(inte de jag har råd med på rean), åka till grannstaden för att shoppa eller bara ta en fika. Jag vill dock inte att någon tycker synd om mig för det är jag som gjort mina val trots att jag förmodligen har lyssnat väldigt mycket på andra som haft åsikter om mitt liv. Nu ska jag lära mig att leva mitt liv för mig. Och bara för mig.

Vilka läxor man får lära sig här i livet, men nu måste det bli en förändring. Jag står nämligen snart inte ut med mitt trista, fattiga liv...

Har ditt liv blivit som du önskade?

Vad ska jag göra?

Funderar på det här med bloggandet. Jag har liksom tappat inspirationen att blogga. Det är inte riktigt lika kul längre. Jag vet inte vad jag ska blogga om. Kanske beror det på att det känns som om inspirationen i livet inte riktigt vill vara med mig heller. Jag känner mig lite vilsen.

Jag vet inte vad jag vill göra med något längre. Jag vill byta boende, det vet jag. Känner mig instängd i mitt hem och det tycker jag inte om. Rastlösheten i kroppen behöver få uttryck på något sätt men vilket sätt vet jag inte. Det känns som om jag tappat bort mig själv någonstans på vägen och vägen tillbaka är låååååååång. Jag vet dock att jag är på rätt väg men den är krokig den här vägen. Det finns såå många avstickare som jag skulle kunna göra. Och som lockar mig.

Jag önskar att jag kunde säga rak på vad det är jag vill göra. Så där självklart som vissa av mina vänner kunnat med arbete och utbildning. Jag har vänner som vetat att de skulle bli lärare i typ hela deras liv. Jag pluggade till lärare för att jag tycker det är kul men jag kan inte säga att jag kände det som ett kall att bli lärare. Jag trivs med att jobba med eleverna men det är bara det jag finner kul med jobbet, resten känns oviktigt och irrelevant. Jag tycker om undervisningen men inget annat.

Jag jobbar just nu i ett yrke jag verkligen inte tycker om och jag kräks nästan när jag tänker på att jag måste återvända till jobbet när jag går därifrån. Jag känner ingen inspiration överhuvudtaget på jobbet. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra så det är inte det men jag känner ingen inspiration att göra något mer på jobbet än det som är mitt uppdrag.

Jag vet inte vad min dröm är längre. Jag hade klara och tydliga drömmar när jag var yngre, men nu är de som bortblåsta. Jag har gjort två saker jag verkligen har velat göra och det har utvecklat mej mycket. Men nu är jag i något sorts vaccum. Jag känner mig fångad i mitt eget liv.

Jag har gått en kurs, jag har läst självhjälpsböcker, jag har gått hos kurator och jag pratar och pratar med mina vänner. Men jag känner ingen inspiration ändå. VAD ÄR DET SOM HÄNT????

Så till bloggen igen. Jag har tappat inspirationen där med. Jag vet inte längre vad jag ska med en blogg till. Jag hade önskat att bloggen var mer inspirerande för förr tyckte jag det var kul. Jag gillade att vara med på fredagstemat, jag tykte det var kul att fotografera och vara med på fototriss och tisdagstema och ordlös onsdag, men jag har tappat inspirationen. Kanske är det för att jag känner att bloggandet inte ger något längre. Varken den här eller den där jag skriver lösenordsskyddat.

Så jag vet inte hur jag ska göra med livet och bloggen.....